Varför jag hatar ordet 'fru'

När Olivier och jag satte oss ner med vår bröllopsombud för att diskutera vad som skulle sägas under ceremonin , Jag hade en lista med ord som helt skulle undvikas under hans tal: Det skulle inte nämnas något om Gud (för vad jag anser är den killen ännu mindre sannolikt än jultomten), och ingen användning av ord som 'lyd', 'ära' eller något av det 'fram till döden skiljer du' malarkey. En annan bestämmelse av mig? Att när vi uttalades ett gift par till våra vänner och familj, att vi kallas ” partner i livet och kärleken . ' Orden man och hustru var inte på docket. Och för mig har de aldrig varit det.

Det var någonstans runt 13 års ålder (eller vilken ålder varje ung kvinnlig författare snubblar över Sylvia Plath och inser att hon inte är ensam) att ordet ”fru” tog en sur vändning för mig. Plaths skildring av äktenskapet, som en institution som verkade som ett asyl för medelmåttiga och enkla, var en fälla som jag inte var intresserad av att hamna i. Liksom Plath, 'Jag ville ha förändring och spänning och att skjuta iväg i alla riktningar själv', vilket, som hon säger, inte är något som lätt kan försvinna när man hamnar i den 'oändliga säkerhet' som kommer med att vara någons fru.

Jag bestämde mig då för att äktenskapet inte skulle vara något av mina uppdrag, och att alla barn jag hade skulle fötas från en skrivmaskin (mycket mer romantisk än en dator, tror du inte?). Varje ord på dessa hundratals sidor skulle vara mitt verkliga kärleksarbete. Det var den vägen jag tog.

Till att börja med är det ful - inte bara vad det betyder utan också hur det låter. Säg det högt:Fru.

Men, som jag har skrivit tidigare, Jag ändrade mig långsamt men säkert om äktenskapet när jag träffade Olivier - och, ja, jag känner mig fortfarande lite som en utsåld för det. Men medan Oliver kanske har lyckats få mig att ändra mig om äktenskapet, kommer ordet fru definitivt inte att vinna mig när som helst snart.

Så varför, kanske du frågar, hatar jag ordet fru så mycket?

pitch perfekta acapellagrupper

Till att börja med är det ful - inte bara vad det betyder utan också hur det låter. Säg det högt:Fru.Det är definitivt nej 'källardörr,' och på något sätt får din mun att känna att du inte har slutfört ordet. Det hänger där, obekvämt, för F är inte tillräckligt stark för att försegla affären. Ännu viktigare, naturligtvis, det finns också den besittande karaktären hos vårt sätt att använda ord: Jag är inte bara en fru; jag ärnågon annansfru. Jag är Oliviers hustru. I detta avseende tillhör jag honom, och han äger mig.

Jag är inte Oliviers egendom. Jag är hans partner, hans kompis och den första personen som skrattar åt honom när han går in i en vägg (vilket han faktiskt gör ganska ofta).

Etymologiskt sett, om vi ser tillbaka på mellanengelsk och gammalengelsk, är stavningen av fru 'wif', som vissa forskare tror är relaterade till det tyska ordet 'kvinna, ”Och kanske bara har indoeuropeiska rötter i 'ghwībh, ' betyder ' skam, också pudenda . ' Så en fru är någon som borde skämmas? Nej tack.

Om vi ​​tittar på ordet fru i ett historiskt sammanhang måste vi också komma ihåg att det populariserades vid en tid i historien när en man hade lagligt ägande överalltom sin fru , ända ner till lakan hon sov i på natten. Han var också inom sin lagliga rätt att slå henne, eftersom hon var hans egendom. Som Gud själv berättade Eva efter hösten , 'Din önskan ska vara till din man och han ska härska över dig.'

Ordet kan helt enkelt inte separeras från könskonstruktioner. Som Huffington Post Columnist Lisa Belkin förklarar,

För många århundraden sedan var 'fru' synonymt med 'kvinna'. Du kan fortfarande hitta rester av det i konstruktionen av 'barnmorska' eller 'fiskmor' ... Ordet fick inte dess betydelse som 'en gift kvinna' förrän någon gång mellan tredje och tolfte århundradet, ge eller ta, och det tog flera århundraden mer att romantisera arbetsbeskrivningen så att den omfattar hjärta, hjärta och hem.

Jag tar också upp frågan 'man och hustru'. Ordet man brukar alltid och traditionellt alltid komma först, vilket faller i linje med Japanska ord för fru , Oku-san, som översätts till 'person i ryggen.'

Jag kommer inte stå bakom min partner. Jag kommer att stå vid hans sida.

Jag är inte Oliviers egendom. Jag är hans partner, hans kompis och den första personen som skrattar åt honom när han går in i en vägg (vilket han faktiskt gör ganska ofta). Detta betyder inte att en kvinnas preferens för ordet 'fru' är anti-feministisk på något sätt. Feminism handlar om rätten att välja, och jag skulle ha helt fel att diktera till andra kvinnor vad de borde och inte borde föredra.

hur man ser äldre ut

Jag erkänner faktiskt att när jag skriver om Olivier och mitt äktenskap, använder jag ibland orden ”hustru” och ”man” (så mycket som det smärtar mig). Eftersom min mormor och alla andra tycks tro att jag pratar om en affärskollega när jag hänvisar till Olivier som min partner, försöker jag ibland göra det så enkelt som möjligt för människor att skilja mellan de två.

Men i slutändan föredrar jag att helt enkelt presentera Oliver vid sitt namn i sociala situationer - och be att han gör detsamma för mig. Det är trots allt hans namn, och om någon har några frågor om vem den här Olivier-personen är, tror jag att det blir mer än klart inom några minuter. Jag är ganska hakad på killen, och det är uppenbart att vi är tillsammans.

Vi behöver inte ett ord för att låsa ner det - och det har vi aldrig gjort.